smihlan

Bänken.


Det gjorde ont när jag förstod att jag skulle få sitta på bänken en match till.
Men jag förstår nu att du led ännu mer.

Det gjorde ont när vi fick ta emot medaljerna, och även jag blev hyllad till segrare.
Men jag förstår nu att du höll dig borta, bara för att du inte ville visa mig dina tårar.

Det gjorde ont att åka hem i en buss full av segeryra, med ett svart hål i bröstet.

Men jag fattar först nu hur mycket det betydde för mig, att du satt där tillsammans med mig.

Det gjorde ont när vi kom hem och folk frågade hur många mål jag hade gjort.
Men det kändes underbart när du ryckte in, och pratade bort dem.

Det gjorde ont när du tog mig med och vi talade ut med ledarna.
Men det var skönt att känna hur du stod på min sida.

Det var svårt att besluta sig. Men det var skönt när du som älskar hockey, ändå bara sa:
"Tänk noga igenom vad du skulle vilja göra istället, så ska jag hjälpa dig."

Det var kämpigt att leta sig fram på nya vägar, men det kändes aldrig svårt för du fanns där hela tiden.

Jag vet att du ville, att jag skulle bli det du skulle ha kunnat bli.
Jag vet att du drömde om att en gång få se mig åka ut i A-lagets dräkt.
Jag vet att du har haft dåligt samvete för hockeyintressset, som du tror att du tvingade på mig.
Men så var det inte pappa.

Jag blev aldrig någon bra spelare, men jag lärde mig mycket annat.
Många utav killarna i laget är fortfarande mina bästa vänner, fastän jag inte spelar hockey.

Jag fick uppleva hur jag hela tiden blev bättre, fastän jag aldrig blev nog bra.
Men att inte platsa i ett lag kan vara en katastrof ifall det inte finns något annat.
Jag hade dig som ledde mig vidare till nya intressen, som hela tiden uppmuntrade och förklarade.

När du nu plockar upp din 60-års present så förstår du kanske varför du får mina skridskor från 1970.
De har aldrig gjort några mål, men det har 100-tals gånger knutits av en underbar pappa.

Jag vill på detta sätt visa, att all tid du tillbringade med mig på matcher och träningar inte var förgäves.
Du gav mig ett intresse som fostrade mig, och du hjälpte mig vidare den dagen intresset tog slut.

Tack pappa!



Texten finns utskriven och inramad i en hockeyhall.
Tänkvärt till alla mammor och pappor som sitter där på läktarna och tittar när barnen idrottar.
Just de där stunderna då du sitter där och kanske längtar tills träningen är slut, så ni får fara hem.
Kan vara just de stunderna som visar för barnet, hur mycket du älskar det.
<3