smihlan

Huh, jag vill inte att tiden ska gå så fort.

Igår var vi på Bvc. Han väger 4555 gram nu, som jag trodde.
ett halvt kilo mer bebis än vi tog med från BB.

Idag ska vi hämta Linus som varit hos pappa några dagar.
Under helgen blir det stros på stan bland marknadsstånden. God mat (Langos!!) och lite barnkaruseller.



Alla familjens snygga killar. Notera doggelito i höger hörn ;P



Loui och Emilia myser en stund.




2 veckor <3

Söndag 11 Juli- "vattnet går"

Lycklig, nu är det på gång. Far in till Sunderbyn.
-vattnet har inte gått, du har kanske kissat på dig?
Fan heller, jag vet att det  var vatten. Två hinnsäckar, splasch, blaha blaha..ingen vattenavgång.
Hem igen, lite deppig.



Tisdag 13 Juli- "Förvärkar deluxe"

John far till jobbet. Jag bara väntar. Är det värkar eller?
På eftermiddagen ringer jag hem honom. Bestämmer oss för att föra hunden till hundpensionat, ifall det kommer igång på natten.
Redan kring 17 känns det som att vi kan fara in, det börjar kännas en del och jag läser om folk som öppnat sig utan att ha så jätteont och plötsligt krystar ut en bebis på köksgolvet.

Ligger i ctg. Inte nog regelbundna, men det trycker på rejält och värkarna känns skarpa. Öppet NADA. Jag grinar till barnmorskan. Hon förstår mig, säger att det är pinvärkar och att bebisen ligger riktigt långt ner och trycker. Hem med sovdos. Ber mig komma tillbaka för att få morfinspruta om det inte hjälper.

Åker hem, grinar hela vägen. Tar tabletterna vid 21, hoppas att jag dör av dem.

Sover litegrann några timmar. Det gör ont igen. Samma skarpa värkar.
kl 3 på natten vill jag inge mer, vill ha morfinspruta. Hoppas på överdos. Kommer aldrig att få nån bebis..

Påväg till sunderbyn för tredje gången avtar värkarna. Helvete, men vi vänder inte.
Ligger i ctg. Oregelbundna, knappt öppet en cm.
Får en plats på BB, avvaktar för att eventuellt få morfinspruta.

Vid 5 på morgonkvisten Onsdag den 14 Juli räknar jag förlossningen som igång.
Det gör satans ont. Jag är rädd.
Varför i helvete gör det så ont om det inte ens händer nåt. Kommer denna förlossning bli lika hemsk?
Kan inte vända mig i sängen. John går ut i bilen. Jag når inte ringklockan. Skriker och lyckas tillslut trycka på knappen. Sköterska kommer in, hon tycker det är dax att jag går över till förlossningen.

Kl 7 blir vi inskrivna. Blir tilldelad två fantastiska barnmorskor. De har läst igenom alla anteckningar och mina önskemål och rädslor. Ligger i ctg. Värkar fortfarande oregelbundna MEN öppen 5 cm!!
Mycket av smärtan släpper, lugnar ner mig och känner mig så trygg. Jag hade ont av en anledning, nu fixar jag resten.

Badar i 1,5 timme. Slappnar av bra i det kokheta vattnet jag hela tiden spolar över magen.

09,30 öppen 7 cm. Badet har haft bra effekt på värkarna. Står lite vid ett ståbord. Mår illa, spyr. Öppen 8 cm.
Börjar andas lustgas. Fick en häftig effekt efter jag drog de första andetagen. Asgarvar och kan inte sluta på ett bra tag, barnmorskan sänker styrkan ;P




09,50 De tar hål på hinnorna. Flummig känsla när vattnet forsar ut, jag hade tydligen massor.
De försöker sätta skalpelektrod, den fastnar i livmoderhalsen hela tiden, andas lustgas frenetiskt och ber dem att bli klara med grävandet snart. Tillslut lyckas de få fast den på hans huvud.

De sista centimetrarna går bra. Nyper drar och sliter Johns fingrar halvt ur led. Jag vägrar ha en värk utan hand. En av barnmorskorna stryker mig på ryggen, vilket är jätteskönt.
Den andra barnmorskan trycker undan den sista centimetern och kanterna medan jag har värk. Det gör satans ont, men hon sa att hon sparat mig 10 värkar. Jag tackar!

11,15 Helt öppet

11,45 Krystar. Det var jobbigt men samtidigt lättare med krystvärkarna. En mer "jag orkar inte mer" känsla än smärta. Klagar att jag inte orkar en till värk, men får bra med pepp.
Låg på sidan tills det var dags för Louibebisen att faktiskt komma ut. De säger att han har massor med hår.

Lite korta värkar, får dropp, men det hann inte verka säger dem efter han fötts.

Vidrigt värre när huvet skulle ut, och när de drog han från sida till sida för att få ut axlarna och kroppen.
Sjuk känsla som jag börjar glömma mer och mer.

Lyckan och lättnaden var enorm när jag fick upp han på bröstet. Det gick!
12,13 föddes han.













De lyssnade på mina önskningar om att vänta med avnavling och vägning och sånt. Vi bara mös, och jag klappade på hans lilla minirumpa under filten.
Han högg fast i tissen på direkten, och var så kletig och varm och skön.

Moderkakan kom ut själv denna gång. Och jag behövde inte sys.

Det kunde inte ha gått bättre :)
På mig stämde det att man kan halvera tiden från första till andra förlossningen. Jag räknar att denna tog 7 timmar.

 Välkommen till världen <3

Magen direkt efter förlossningen. Haha, vilket skämt ;P



Jag hade en perfekt förlossning denna gång. Och jag är så glad för det!

Kramar till hela världen <3

Idag har vi varit i Sunderbyn. Gosen fick lämna blod och göra den sista läkarundersökningen. Hörseltestet ville dock inte ge utslag så vi ska tillbaks på någon vecka. Det känns som att han reagerar på ljud, så det är nog ingen fara. Små små öron sa sköterskan. 

Han vägde 3990 gr nu, typ som vid utskrivningen i torsdags. Så han har nog hunnit gå ner, och så upp igen.

Mina pattar är proppfulla, det sa bara pang inatt. Att amma är smärta, men ändå så underbart <3


Vi fick vänta tre timmar på barnläkaren. Två akuta fall var före.
Klart man suckade och klagade lite. Vi väntade ju besök av farfar med familj.
När det äntligen var klart fick vi springa ut till bilen, himlen var svart och det var världens orkan.
Och någonstans där mitt i vinden slog det mig. Två akut sjuka bebisar!
Tårarna sprutade. Jag blev så otroligt ledsen inom mig så jag fick förlossningsandas mig igenom panikattacken.

Hela vägen hem grät jag. Och jag fylldes av en sån otroligt stor tacksamhet att jag bara ville knäböja jorden, andarna, gud och allt. Tack tack tack! Jag blev så ödmjuk att hjärtat nästan brast.

Jag kan fortfarande inte tänka på det utan att skaka inom mig.

Älskade barn, ingen borde någonsin behöva vara sjuk.

 Lilla trollunge.

 pappamys.
 

Jag måste bara inleda med att jag har haft 110 unika besökare på bloggen dagen då goset föddes. coolt :)

Dagen idag: Besök av Jonna och william. Återigen styrde hon upp allt med pizza, cola och presenter i massor till oss alla. Och hennes närvaro gjorde att goset sov sin första 1,5 timmes lur dagtid. Tror mjölken börjar rinna till nu. Tack min Jonnaunge :-)

Sedan har vi grillat och myst med Jahn, Sara & Julia. Vi har bytt blöja och ammat och tröstat ihop. Hur mysigt som helst!

Men jag är sjukt trött... Jag har inte sovit mycket de senaste f e m nätterna, och har inte mycket till matlust. Men man lever ju på att andas bebislukten.

Linus är världens bästa storebror. Så omtänksam och go.
Han förtjänade verkligen sin storebrors-present: Studsmattan.

  

 Lillhjärtat 3 dagar.

 Håller i Linus finger.

 Hogan är duktig och bryr sig knappt om Loui

Idag hämtade vi Linus. Han var mycket glad och nyfiken, och har tränat på att komma ihåg vad lillebror heter :-)
Tyvärr är vi alla krassliga och Linus har 39 graders feber, så han orkade inte engagera sig så mycket.
Jag hostar och har mig, och det är väl inte det skönaste när man nyfödit.

Jag ammar mest hela tiden, en riktig liten goding. Hans hår är typ det mysigaste ever <3






Godnatt  :)

Det blev en liten Loui. Han föddes 14 Juli kl 12,13.

4130 gr & 54 cm.

Allt gick toppen. Återkommer om det sen :)

Om jag inte skriver nåt så kanske ni tror att vi åkt in. Och jag sitter ju tyvärr här.
Det händer någonting iallafall. Lite blodblandat vettenslem och lite oregelbundna värkar sedan inatt, men det kommer nog att stanna av.
Det gör för lite ont. 
Efter några funderingar åkte John på jobbet, orkar inte med fler förberedelser om man ändå ska bli lurad.

Jag lär skriva en rad om +8 dagen imorgon. Bye bye.

Tacka vet jag manliga läkare och gynekologer. Bort med alla sur F:or från vården och hit med fler manliga, gärna utländska, överkvalificerade snälla typer.

Ett tag under min fjortistid vägrade jag gå till en man. Tyckte dem var äckliga och snuskiga.
När jag blev gravid insåg jag att de är mycket bättre och aldrig sura och snäsiga.
Jag har också mycket större förtroende för dem.
Jag är väl motsatsen till feminist, och också beviset på att man borde vara en - fördomarna mot att männen skulle vara bättre än surkvinnorna. Ja, fast jag tycker så. oftast.

Han jag fick träffa idag bröt på ryska tror jag.
Han tog sig tid att prata med mig, och det kändes inte som att han hade brottom till kafferasten. Han kanske var ickerökare?

Han konstaterade att det fanns fostervatten, och att jag hade drabbats av falsk vattenavgång. Mycket onödigt att råka ut för.
Han uppskattade bebisen till ca 4100 gr, kanske också något större.
Han fixade en tid för bäcken-röntgen på onsdag, för att kunna visa svart på vitt att/om barnet ryms.
Han gav mig en tid tillbaka till honom på Torsdag, för att kolla om livmodertappen är mogen för igångsättning, om jag vill. Det var den inte idag.

Det bästa är ju om det får komma igång själv. Det är större chans att få ut ett stort barn på bra och egna värkar, än att få ut en mindre med igångsättning, sa han.

Så hejja hejja! Jag vill helst slippa gå på alla de där besöken.

Nu blir det lite magbild iallafall.

Det har inte hänt nåt speciellt.
Har tid för ett UL kl 15. De gör väl en viktuppskattning och kollar vattenmängd kanske.
Har inga förhoppningar om att få bli igångsatt.
"mina" barnmorskor är på semester, blir inte tagen på allvar av de andra verkar det som.

Återkommer med hur mycket hon tror den väger denna gång. Det blir ju spännande att se om hon har rätt, för inom en dryg, tråkig vecka borde den väl vara ute iallafall.

Annars då?

Inget annat.

Jo. Tess ska nog komma hit med Emilia idag. Lite kaffe och bebisgos piggar upp mig, det vet jag! :-)

Och tillbaks på ruta ett.

Inga värkar. Och eftersom det inte har kommit en droppe mer vatten sedan i morse så trodde Bm att det bara var den yttre hinnsäcken som brustit (finns det flera?) alternativt att det är ett hål högre upp som gör att det inte läker vatten. Därför är det heller ingen infektionsrisk, så jag blir inte igångsatt efter 48-72 tim. Vilket jag gladde mig åt i morse då det skvättade på golvet.

Vi ska gå vänta som vanligt bara, och kan alltså ha många dagar kvar.

Jag har grinat lite och ska strax gå sura under täcket. Varför känns det som att få en örfil att bli hemskickad?
Som att barnmorskan hånar en typ. Det är väl hormonerna som gör en så känslig. Men jag tror att alla som snart ska föda känner samma sak. Hemgång utan bebis= döden typ.

Jag hade 38 grader i temp, vilket är feber för mig. Och jag hade hög puls, 80-90 är väl rätt högt för att bara ligga? (ska ta reda på det)

Tänk om nåt är fel då.

Bebisens puls låg från 80-180. Oftast kring 150 och över.
(Haha, Tess. Som de svängde så är det konstigt att våran barnmorska alltid fick dem till 140 ;P)

Jag är då inte ett dugg klok. Imorgon ska jag kontakta spec mödra här i Piteå, och de kommer nog att göra ett UL iallafall, för att kolla storlek och vattenmängd.
De hade inte tid med det i sunderbyn idag.

Ok. Bye bye.

Japp. Färdknäppen fungerar.
Det rann imorse när jag klev upp, inte så mycket, men John fick torka golven medan jag ringde till mamma :-D

Nu hämtar han och Linus min syster Lina som ska vara barn/hundvakt idag.

Vi åker in till sunderbyn och kommer förhoppningsvis hem med en bebis snart :)
Tror inte jag behöver vänta 2 dygn på värkarna denna gång eftersom jag haft så mycket förvärkar. Kroppen verkar hajja vad som är på gång.

Jag är helt nervös och uppspelt nu! Äntligen!

Jag tömmer fortfarande  lunarstorm då och då, och kom på att medans vi sitter och väntar på denna bejbis så kan vi ju spola tillbaks tiden 6 år och föda lite.
Så blir den sparad den hemska, fast ändå såklart fantastiska upplevelsen.

Jag väntar på revanch. Denna gång hoppas jag att det mesta blir annorlunda, fast jag vill ha ett lika perfekt barn.


Tisdagen den 24/8, två dagar innan BF gick vattnet, just som jag stod och lagade middag. 
Satte mig snopet på toaletten och visste inte riktigt vad jag skulle göra.
Ringde till mamma med gråten i halsen, nervös för jag visste -trodde- att det snart skulle börja göra riktigt ont. Hade under hela graviditeten sett fram emot förlossningen och inte alls vart nervös -nu var jag det!

När vi kom in till Sunderbyn senare samma kväll fick jag ligga med ctg ca 30 min. Värkarna var oregelbundna och gjorde inte ont. Vi promenerade omkring på sjukhuset en timma, var säker på att värkarna skulle komma igång då, men vi blev hemskickade.
Sov hos svärfar i Boden för att slippa åka ända hem. Var säker på att det skulle komma igång på natten, men inte då. Morgonen efter for vi in igen. Bebisen mådde bra men ville inte komma ut. Stannade kvar hos Stig. Såg film hade det mysigt. For in på Torsdag morgon igen. De trodde att de skulle sätta igång mig fredag morgon, om inte annat skulle det bli Lördag.

På torsdag kväll inne på affären för att handla nåt att äta kände jag första värken. Var inte säker på att det var en riktig värk då men det var det. Kl var då strax efter 19. Vi for och hyrde en film till som jag kände på mig att vi inte skulle hinna se och för en gångs skull hade jag rätt.
Det började göra ondare och jag försökte ta tid, men det var svårt för de klingade aldrig av. Kände smärta, dock inte så stark, hela tiden. Tog tid på topparna iaf och det var bara 3-4 min emellan. Ringde förlossningen och de tyckte jag skulle bada. Gjorde det men var så orolig hela tiden för jag kunde aldrig slappna av.

Vid 23 på Torsdag kväll for vi in. Det började göra ONT och det var i princip omöjligt att slappna av. Kom in och la mig med ctg. Där började jag skaka, frysa och må illa. Hade då regelbundna värkar med 3 min intervall.
Fick gå bada i ett mysigt badkar med massagedusch och tända ljus, men jag hann inte ens dit så började jag spy som en gris.
I badet slutade jag frysa men tyckte värkarna var så obehagliga. Hade som för mig att det skulle vara smärtfritt emellan, pyttsan det var det INTE.
Spydde mer i badkaret och bestämde mig för att gå upp. Barnmorskan som var hur gullig som helst tog in oss på ett förlossningsrum. La mig i sängen men började skaka igen. Provade lustgas men det funkade inte. Visste ju inte när jag skulle börja andas eftersom värkarna aldrig försvann. Hon kände efter iaf och Jag var öppen 3 cm. Förstod att det skulle ta tid och jag kände att jag inte skulle klara av att ligga i konstant värk och inte kunna slappna av så jag bad om bedövning trots att jag tidigare bestämt att jag inte skulle ha någon.
Väntade ett tag på läkaren som tillslut kom och skulle lägga en ryggbedövning. Låg och väntade på att den fruktansvärda nålen skulle gräva sig in i min ryggrad. Men när han väl stack så kände jag inget.

Bedövningen funkade snabbt och bra men jag kände ett fruktansvärt tryck bakåt vid varje värk så smärtfritt blev det inte, men det ville jag inte heller. Trots att det kändes som att jag blev våldtagen av en långtradare i baken vid varje värk så blev det mkt bättre. Jag kunde slappna av emellan och kunde börja prata, dricka och käka allt godis vi hade med oss :) Men vid varje värk gjorde det ont! Hade aldrig klarat av både trycket bakåt och magvärken och var väldigt glad att jag tog bedövningen, helst i efterhand.

Låg så i ganska många timmar. Ville inte stå upp för det kändes som att han skulle komma ut genom baken och ramla i golvet då, hur jag nu kunde tro att det skulle gå så lätt (?)
BM tyckte att jag skulle försöka kissa men jag ville inte gå på toaletten, men det gick inte heller att kissa på pottan hon la under mig så jag var tvungen att gå. Kunde inte kissa där heller så hon tappade mig på urin. Obehagligt var det.
Kring 4 tiden på natten kände hon efter och jag var öppen 10 cm med bara en liten kant kvar. Tyckte det hela hade gått så himla lätt och trodde att jag snart skulle ha min bebis. Hon skulle gå av sitt skift vid 07 och vi båda var säkra på att det var hon som skulle förlösa mig, Jag gillade henne och ville inget hellre.

Tillslut fick jag börja krysta men i efterhand vet jag att jag inte hade riktiga krystvärkar då. Krystade av egen kraft bara men det gick inget vidare. Fick dropp. Krystade mera både på knä och halvsittandes men det hände inte så mkt så jag bad henne ösa på mer mera dropp.
Plötsligt var kl 7 och Jag hade försökt få ut honom i 3-4 timmar. Hon gick av och lämnade över mig till en annan barnmorska som snabbt tog beslutet att kalla på läkaren. De kom tillbaka och hade bestämt sig för att ta ut honom med sugklocka. Tyckte att det verkade obehagligt, och när läkaren berättade att de skulle ta in mig på operation var det riktigt hemsk. Var säker på att det skulle snitta mig då. De bestämde sig för att stänga av min bedövning och drygt en timma senare skulle jag förflyttas till op. Fick mera dropp som skulle sätta fart på krystvärkarna för de behövde mkt hjälp för att kunna ta ut honom med klockan med tanke på att han fortfarande var kvar uppe i livmodern och inte hade kommit någonstans.

Kl var väl 7,30 på morgonen och Mattias fick byta om till gröna kläder. Plötsligt var jag ensam i rummet. Då fick Jag krystvärkar. Låg ihopvikt och småvrålade i sängen. Enorm kraft. Hela kroppen bara drog i hop sig vilket var fruktansvärt. De kom in och vred på droppet ytterligare. Då var jag ganska inne i min egen värld. läkaren, BM och Mattias rullade in mig på op. När jag kom in där och såg allt folk blev jag rädd. Överläkare, Bm, narkosläkare, 2 narkossköterskor. Jag hade börjat vråla av värkarna redan nu.

Mina ben blev uppsatta i benställing och fastbundna, kanyler med dropp kopplades i båda händerna. Jag hade känslan av att det var bråttom och frågade så gott jag kunde om det skulle snitta mig. Läkaren sa att de skulle prova med klocka, men jag trodde han ljög för mig. Fick grön duk på kroppen och jag uppfattade bara hur alla stod runt mig beredd att söva mig och skicka ut Mattias. Nu skulle de fylla på min bedövning. Jag skrek av värkarna som var så fruktansvärt starka att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Nu var väl kl prick 8 och jag kände hur något stort trycktes in i mig. Fort skulle det gå, ingen sa nåt och jag skrek. Det går inte att beskriva smärtan av denna klocka som bändes in i mig. Hade ingen aning om hur den såg ut ens en gång, det kanske var tur. 4 min tog det och jag skrek konstant. Kunde inte sluta, kunde inte andas. Hörde någon i bakgrunden säga att jag måste andas men det gick inte. Kunde inget annat än vråla i panik. Sugklockan och dessa värkar var det värsta jag någonsin kommer behöva vara med om hoppas jag.

Det hade säkert känts bättre om någon hade haft tid att säga till mig att det går bra, bebisen är på väg ut men ingen hade tid med det. Och det hade förmodligen inte gjort så fruktansvärt ont om de bara hade satt in klockan en bit för att hjälpa till, men den skulle köras upp hela vägen. Han blev bokstavligen utsliten till världen stackarn.

Mattias satt hela tiden med huvudet lutad mot min axel. Det var förövrigt det värsta han vart med om också. Han tittade upp vid ett tillfälle, då såg han saxen, det var vad han fasat för hela tiden under gravitideten… att de skulle klippa mig. Två gånger klepp hon mig, i samma jack, det KÄNDES då vrålade jag om möjlig ännu mer. Kändes som att hon skar mig i slamsor. Det låter hemskt och det var det.

Smärtan var nog extra outhärdlig också just för att jag inte visste hur det gick, visste inte om det var på väg att få ut honom eller inte, så det var ingen ”positiv” smärta som det brukar vara när man föder barn..jag var så rädd.

4 min tog det sen var han ute. Fick upp den varma, hala klumpen på magen. Såg en pung och sedan ett huvud som inte såg klokt ut... en knöl stor som en snusdosa fast högre på hans huvud efter klockan.

Nu i efterhand när Jag tänker tillbaka så minns jag hur skönt det var att hålla i den där varma kletiga bebisen, men inte då för jag var i sån chock tror jag.

Nu tycker jag att det hela borde ha varit över, att min smärta skulle vara borta, men jag hade inte sån tur. Moderkakan ville inte ut, de drog i den och trots att jag hade Linus på bröstet var jag tvungen att fortsätta skrika. Blev ännu mera rädd när jag fattade att plågan inte var över.
Det slutade med att hon fick gräva ut moderkakan och det gjorde SÅ ont! Vet inte om det ska ha gjort så där ont eller om den bedövning, om jag fick någon fungerade ens. Jag upplevde iaf så mkt smärta så jag undrar nu i efterhand om det verkligen skulle ha gjort så där ont.

Innan hon skulle sy mig fick jag bedövning, dropp tror jag. Narkosläkaren höll på med isbitar på mina ben iaf, men jag kände ändå när hon sydde mig. 3 invändigt och 4 utvändigt, men det var ändå inget jämfört med det tidigare.

Mattias fick iaf klippa navelsträngen och jag såg att min som var söt, trots allt blod och slem :)
Son förresten, jag som trott flicka i 9 månader. Men det kändes ändå inte konstigt när han väl låg där och skrek.

De tog honom och Mattias följde med, de körde mig till uppvaket för observation med tanke på bedövningen jag fått. Jag kunde röra mina ben litegrann men de kändes som de var gjorda av trä. Jag fick dropp för att livmodern skulle börja dra ihop sig igen och ett till som var antibiotika för att förhindra infektion när vattnet gått tidigt och de grävt så mkt i mig.

Jag låg på uppvaket i ca 1,5 timma. Då och då kom någon och sprutade in något i kanylen i handen. Det kändes som evigeheter och jag undrade vad Mattias och min bebis gjorde. Det var hemskt att ligga där själv och det var nog det sista jag behövde just då. Låg där ensam och grät lite. Allt hade gått så fort. Försökte tänka igenom vad som hänt men jag hörde bara mitt skrik som ett eko i skallen. Tänkte på vad alla i rummet hade tänkt när jag skrek så.

Nu började bedövningen kännas, det kändes som att jag var instängt i ett kallt lik. Tillslut ropade jag på en tjej och sa att jag inte ville vara där längre. De undrade hur mkt jag kunde röra benen och jag kämpade för att lyfta dem lite. Som förlamad var jag, riktigt äckligt.
De godkände det iaf och ringde och bad dem hämta mig. Kändes som evigheter tills någon kom. Väl framme på förlossningsrummet där det var tänkt att jag skulle föda såg jag Mattias sitta där med vår bebis i famnen. Det kändes overkligt, och jag tyckte nästan att de såg ut som små seriefigurer.

Jag fick min bebis i famnen. Knölen på huvudet var mkt mindre redan men han såg ut som en liten conehead :-) Jag såg direkt att han var underbart fin. Vi fick fika och sen körde de oss till BB. Hade kateter 1:a dygnet och dropp 2 ggr/dygn hela BB-tiden.

Det som störde mig så mkt var alla som kom in och sa hur bra det hade gått. Jag log bara skeptiskt och sa Ja men inom mig ville jag bara skrika att de skulle sluta ljuga, det hade inte alls gått bra, det var fruktansvärt. Det var nog mycket det som gjorde att ångesten smög sig på, att ingen verkade ta på allvar hur ont det hade gjort.
Sista natten kände jag mig ensammast i världen. Var så ledsen och hade ångest.
Kände att jag måste få prata med läkaren igen. Tror att mina känslor för Linus blockerades lite av förlossningen.

Samma dag som vi skulle åka hem, kom han in som sänd från ovan. Han förstod att jag behövde prata med honom. Visste inte var jag skulle börja och kämpade för att inte börja gråta. Vi gick igenom allt iallafall och han berättde hur stark pojke jag fått som trots allt hade apgr poäng 9-10-10. Han är underbar den läkaren och jag tänker mycket på honom. Han är trygg på något sätt. Det var skönt att prata med honom och det kanske blir att fara tillbaka om någon månad och prata igenom allt en gång till, även om det nu känns som att det inte behövs längre.


Innan jag födde barn hade jag så klart drömmar om hur det skulle gå till, och om man tar bort den sista timman så var det precis så. Även om jag ville klara mig på bara lustgas så är jag SÅÅ glad att jag valde ryggbedövning. Hade aldrig pallat sista timmen annars. Hjärtat hade nog slutat slå av utmattning då.
De tre sakerna som var viktigast för mig var iaf att jag skulle få föda vaginalt, få upp min bebis på bröstet direkt och att Mattias skulle klippa navelsträngen. Det blev precis så, så jag måste vara nöjd.
Han kom ju tillslut och det hade kunnat vara värre. Men jag misstänker - läs är säker på- att jag fick vara med om onormal smärta. Så där ont ska man inte ha, kommer aldrig att ha så ont igen och jag hoppas alla andra slipper.

Men minnet efter förlossningens sista timme bleknar. Och jag älskar min Linus mer och mer.


 

Min mage var fortfarande enorm efter förl. Tog ett tag innan den fattade att den skulle dra ihop sig.

 

 

Lillus <3

Tuppen heter Linus, han spelar starwars.
Brukar inte kliva upp förrän ett par timmar efter honom. Han roar sig själv så bra, och tar frukost från kylen som jag gör i ordning kvällen innan.

Jag har inte sovit bra inatt heller. Är helt pigg om jag råkar vakna.
Tror att jag legat vaken sedan John kom hem från jobbet vid 4.

Har lite förvärkar nu, men inget man törs hoppas på. Eller jo, jag hoppas ju hela tiden såklart.

Ringde förlosningen igår kväll, ang det där med bebisen i rumpan.
Hon sa att jag fick komma in och kolla om det håller på händer nåt, men det är ju så långt och tjorvigt. Jag ringde  bara lite för skojs skull, i brist på bebis.

Linus längtar inte längre. Han sa det igår.
Han har gått och trott att han måste byta blöja, och torka bajs mellan rumpskinkorna.

Och så vill han inte ha en lillasyster så mycket.

Omg. Jag blir nervös.

Jag önskar att vi hade firat bebisens ankomst med dessa ljuvliga bakelser, det var lite det som var tanken med att baka dem. Men snart är det dags att baka en omgång till, och då blir det nog chokladmuffins.

Beräknad förlossning idag då. Folk undrar om jag känner nåt?
Jo. Jag känner ungefär att bebisen är påväg ut genom rumpan så fort jag ställer mig upp. Även när jag går omkring och också när jag sitter. Det är så jag känner.

I mammas huvud susade det förbi en sjua. 7 som i 7:e. Typ som 7/7.
7 Juli-2010.

Det blir bra. Komsi komsi så får du tissemjölk!

Idag har jag varit på Nimbys med Angelika och barnen, det var mycket skoj.
Hela dagen har jag vart orolig i magen och haft en molande värk och lite hugg här och där.

På kvällen kom Tess med sötbejbisen Emilia. Vi drack kaffe och käkade cupcakes på altan.
Jag lyckades med frostingen, och har nog hittat en favoritbakelse som är lika trevlig att göra som att äta :)

Gick och sov vid tolv, men när John kom och la sig en timme senare så var jag helt svettig och konstig och pigg.
Låg och tänkte på om det var nåt på G, analyserade varje sammandragning och lite värk. Tänkte att det kanske var ett tecken att min arm domnade bort, och att bebisen var helt vild och bökig i magen.

Nä. Det är nog inte dags än.
Men det är bra konstigt att jag sitter här kl 03,10 och käkar toblerone och dricker mjölk.
Både min kropp, mina tarmar och bebisen är orolig och bökig.

Kan inte vattnet bara spruta ut?

Det var idag det.
Han fyller 3 år och i brist på bebis så firade vi den faktiskt.
Han är kräsen som tusan i maten, så han fick färskfoder istället för tårta, och kommer fortsätta få det i sin mat.
Han fick 3 presenter.
Den från Linus fick han inslagen i prickigt papper, och den var också roligast.
Min var helt klart gulligast, en röd pipnalle som nog kommer vara sönderbiten imorgon.
John förlorade. Hogan tyckte att den gula gummi-ringen han köpt stank och smakade illa och vill inte ta den i munnen, höhö.
Det är alltid roligt med små interna tävlingar. (Bättre lycka nästa gång darling ;)

Grattis Dogg, och godnatt på er andra <3

Varför känns det som att jag går på övertid? Kanske för att många och även jag och John har gissat på att den redan skulle vara här.
Jag har haft mycket förvärkar, svårt att gå, magknip och annat jox. Dessutom har jag haft en känsla i kroppen de senaste dagarna att den är påväg. Men haha, mina känslor är nog mest önsketänkande!

Igår var jag, John, lillasyster Lina och Linus på havsbadet några timmar. Linus fick 100 kr av sin älskade mommo som han fick ha i sin börs, och han åkte karusell och hoppade i hoppborg och köpte sockervadd.
Vi spelade på chokladhjulet och Lina vann åter igen, två kilo toblerone.

Igår åt jag:

Pizza
Mjukglass
Belgisk våffla med sirap och vaniljglass glass (prova den, sjukt god. Finns i glasshuset på havsbadet.)
En hel del Toblerone
Spagetti med ost och svartpeppar.

Jag tänkte kolhydrat-ladda, eller nåt.

Nu ska vi äta frukost ute. Lina har sovit här i fall det skulle ha behövts.

Vi for till Ikea igår, lite halvspontant.
Hoppades på att springet där skulle hjälpa bebisen ut, men jag hade bara förvärkar hela vägen hem i bilen, inget mer.

Nu har vi iallafall fått en fin och trevligt inredd altan att mysa på. Och Johns familj och några kompisar har varit här och provsuttit allt, och även grillat :)

4 dagar kvar..