Bvc-kollen.



13 månader. 11 kg prick, och 80 cm lång.

Loui är ju ganska blyg, vilket även bvc har lärt sig vid det här laget.
Så de tog sig lite tid att låta honom vänja sig innan det var dax för alla hemska saker.

Tyvärr så blev det en liten miss.
Loui sa tillslut "Hej" och log lite till tanten, men eftersom hon missade det så vände han på huvudet och det lilla leendet försvann kvickt. Han tänkte nog att om hon inte säger hej, så är hon inte snäll iallafall.

Att sitta naken på vågen var ändå kanska kul.
Att ligga och bli utsträckt och få huvudet mätt var inte heller så farligt, så länge han fick ligga och titta på mamma.

Sedan kom då läkaren med stetoskåpet. När hon satte den mot hans lilla hjärta så dog han.
Han låg iallafall helt lealös och spelade död, med en stirrande blick på en liten punkt på väggen.
Hon tog hans händer och skulle dra upp honom i sittande ställning, men han lät bara sina armar falla tillbaka och fortsatte stirra på den lilla pricken.

När hon ändå drog upp honom och lade den kalla saken mot hans rygg, så började han skaka och lutade sig fram så att huvudet tog i bordet. Och där började gråtet. Han sträckte sig förtvivlat fram och försökte hoppa in i Linus famn.

Jo, men han blev lugn tillslut när jag lyfte upp honom. Och första sprutan gick faktiskt bra eftersom Linus fick underhålla honom med en boll.
Men den andra svidande sprutan svek honom totalt, och efter att jag lugnat ner honom från gråtet än en gång så rynkade han sina små ögonbryn åt tanterna, och jag såg att han tänkte att ni är inte snälla. Inte ett dugg.
När han blev erbjuden en liten blå elefant så vände han bort huvudet.

När vi gick ut så skrattade han av glädje och kastade sig i vagnen. 

Kör hem mig nu direkt, tack! 


Han struttar runt här hemma lite då och då.
Det syns hur stolt han känner sig, när han på eget bevåg reser sig upp, och knatar iväg.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0