smihlan

BF+ 4. (Förlossningsberättelse Linus - 2004)

Jag tömmer fortfarande  lunarstorm då och då, och kom på att medans vi sitter och väntar på denna bejbis så kan vi ju spola tillbaks tiden 6 år och föda lite.
Så blir den sparad den hemska, fast ändå såklart fantastiska upplevelsen.

Jag väntar på revanch. Denna gång hoppas jag att det mesta blir annorlunda, fast jag vill ha ett lika perfekt barn.


Tisdagen den 24/8, två dagar innan BF gick vattnet, just som jag stod och lagade middag. 
Satte mig snopet på toaletten och visste inte riktigt vad jag skulle göra.
Ringde till mamma med gråten i halsen, nervös för jag visste -trodde- att det snart skulle börja göra riktigt ont. Hade under hela graviditeten sett fram emot förlossningen och inte alls vart nervös -nu var jag det!

När vi kom in till Sunderbyn senare samma kväll fick jag ligga med ctg ca 30 min. Värkarna var oregelbundna och gjorde inte ont. Vi promenerade omkring på sjukhuset en timma, var säker på att värkarna skulle komma igång då, men vi blev hemskickade.
Sov hos svärfar i Boden för att slippa åka ända hem. Var säker på att det skulle komma igång på natten, men inte då. Morgonen efter for vi in igen. Bebisen mådde bra men ville inte komma ut. Stannade kvar hos Stig. Såg film hade det mysigt. For in på Torsdag morgon igen. De trodde att de skulle sätta igång mig fredag morgon, om inte annat skulle det bli Lördag.

På torsdag kväll inne på affären för att handla nåt att äta kände jag första värken. Var inte säker på att det var en riktig värk då men det var det. Kl var då strax efter 19. Vi for och hyrde en film till som jag kände på mig att vi inte skulle hinna se och för en gångs skull hade jag rätt.
Det började göra ondare och jag försökte ta tid, men det var svårt för de klingade aldrig av. Kände smärta, dock inte så stark, hela tiden. Tog tid på topparna iaf och det var bara 3-4 min emellan. Ringde förlossningen och de tyckte jag skulle bada. Gjorde det men var så orolig hela tiden för jag kunde aldrig slappna av.

Vid 23 på Torsdag kväll for vi in. Det började göra ONT och det var i princip omöjligt att slappna av. Kom in och la mig med ctg. Där började jag skaka, frysa och må illa. Hade då regelbundna värkar med 3 min intervall.
Fick gå bada i ett mysigt badkar med massagedusch och tända ljus, men jag hann inte ens dit så började jag spy som en gris.
I badet slutade jag frysa men tyckte värkarna var så obehagliga. Hade som för mig att det skulle vara smärtfritt emellan, pyttsan det var det INTE.
Spydde mer i badkaret och bestämde mig för att gå upp. Barnmorskan som var hur gullig som helst tog in oss på ett förlossningsrum. La mig i sängen men började skaka igen. Provade lustgas men det funkade inte. Visste ju inte när jag skulle börja andas eftersom värkarna aldrig försvann. Hon kände efter iaf och Jag var öppen 3 cm. Förstod att det skulle ta tid och jag kände att jag inte skulle klara av att ligga i konstant värk och inte kunna slappna av så jag bad om bedövning trots att jag tidigare bestämt att jag inte skulle ha någon.
Väntade ett tag på läkaren som tillslut kom och skulle lägga en ryggbedövning. Låg och väntade på att den fruktansvärda nålen skulle gräva sig in i min ryggrad. Men när han väl stack så kände jag inget.

Bedövningen funkade snabbt och bra men jag kände ett fruktansvärt tryck bakåt vid varje värk så smärtfritt blev det inte, men det ville jag inte heller. Trots att det kändes som att jag blev våldtagen av en långtradare i baken vid varje värk så blev det mkt bättre. Jag kunde slappna av emellan och kunde börja prata, dricka och käka allt godis vi hade med oss :) Men vid varje värk gjorde det ont! Hade aldrig klarat av både trycket bakåt och magvärken och var väldigt glad att jag tog bedövningen, helst i efterhand.

Låg så i ganska många timmar. Ville inte stå upp för det kändes som att han skulle komma ut genom baken och ramla i golvet då, hur jag nu kunde tro att det skulle gå så lätt (?)
BM tyckte att jag skulle försöka kissa men jag ville inte gå på toaletten, men det gick inte heller att kissa på pottan hon la under mig så jag var tvungen att gå. Kunde inte kissa där heller så hon tappade mig på urin. Obehagligt var det.
Kring 4 tiden på natten kände hon efter och jag var öppen 10 cm med bara en liten kant kvar. Tyckte det hela hade gått så himla lätt och trodde att jag snart skulle ha min bebis. Hon skulle gå av sitt skift vid 07 och vi båda var säkra på att det var hon som skulle förlösa mig, Jag gillade henne och ville inget hellre.

Tillslut fick jag börja krysta men i efterhand vet jag att jag inte hade riktiga krystvärkar då. Krystade av egen kraft bara men det gick inget vidare. Fick dropp. Krystade mera både på knä och halvsittandes men det hände inte så mkt så jag bad henne ösa på mer mera dropp.
Plötsligt var kl 7 och Jag hade försökt få ut honom i 3-4 timmar. Hon gick av och lämnade över mig till en annan barnmorska som snabbt tog beslutet att kalla på läkaren. De kom tillbaka och hade bestämt sig för att ta ut honom med sugklocka. Tyckte att det verkade obehagligt, och när läkaren berättade att de skulle ta in mig på operation var det riktigt hemsk. Var säker på att det skulle snitta mig då. De bestämde sig för att stänga av min bedövning och drygt en timma senare skulle jag förflyttas till op. Fick mera dropp som skulle sätta fart på krystvärkarna för de behövde mkt hjälp för att kunna ta ut honom med klockan med tanke på att han fortfarande var kvar uppe i livmodern och inte hade kommit någonstans.

Kl var väl 7,30 på morgonen och Mattias fick byta om till gröna kläder. Plötsligt var jag ensam i rummet. Då fick Jag krystvärkar. Låg ihopvikt och småvrålade i sängen. Enorm kraft. Hela kroppen bara drog i hop sig vilket var fruktansvärt. De kom in och vred på droppet ytterligare. Då var jag ganska inne i min egen värld. läkaren, BM och Mattias rullade in mig på op. När jag kom in där och såg allt folk blev jag rädd. Överläkare, Bm, narkosläkare, 2 narkossköterskor. Jag hade börjat vråla av värkarna redan nu.

Mina ben blev uppsatta i benställing och fastbundna, kanyler med dropp kopplades i båda händerna. Jag hade känslan av att det var bråttom och frågade så gott jag kunde om det skulle snitta mig. Läkaren sa att de skulle prova med klocka, men jag trodde han ljög för mig. Fick grön duk på kroppen och jag uppfattade bara hur alla stod runt mig beredd att söva mig och skicka ut Mattias. Nu skulle de fylla på min bedövning. Jag skrek av värkarna som var så fruktansvärt starka att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Nu var väl kl prick 8 och jag kände hur något stort trycktes in i mig. Fort skulle det gå, ingen sa nåt och jag skrek. Det går inte att beskriva smärtan av denna klocka som bändes in i mig. Hade ingen aning om hur den såg ut ens en gång, det kanske var tur. 4 min tog det och jag skrek konstant. Kunde inte sluta, kunde inte andas. Hörde någon i bakgrunden säga att jag måste andas men det gick inte. Kunde inget annat än vråla i panik. Sugklockan och dessa värkar var det värsta jag någonsin kommer behöva vara med om hoppas jag.

Det hade säkert känts bättre om någon hade haft tid att säga till mig att det går bra, bebisen är på väg ut men ingen hade tid med det. Och det hade förmodligen inte gjort så fruktansvärt ont om de bara hade satt in klockan en bit för att hjälpa till, men den skulle köras upp hela vägen. Han blev bokstavligen utsliten till världen stackarn.

Mattias satt hela tiden med huvudet lutad mot min axel. Det var förövrigt det värsta han vart med om också. Han tittade upp vid ett tillfälle, då såg han saxen, det var vad han fasat för hela tiden under gravitideten… att de skulle klippa mig. Två gånger klepp hon mig, i samma jack, det KÄNDES då vrålade jag om möjlig ännu mer. Kändes som att hon skar mig i slamsor. Det låter hemskt och det var det.

Smärtan var nog extra outhärdlig också just för att jag inte visste hur det gick, visste inte om det var på väg att få ut honom eller inte, så det var ingen ”positiv” smärta som det brukar vara när man föder barn..jag var så rädd.

4 min tog det sen var han ute. Fick upp den varma, hala klumpen på magen. Såg en pung och sedan ett huvud som inte såg klokt ut... en knöl stor som en snusdosa fast högre på hans huvud efter klockan.

Nu i efterhand när Jag tänker tillbaka så minns jag hur skönt det var att hålla i den där varma kletiga bebisen, men inte då för jag var i sån chock tror jag.

Nu tycker jag att det hela borde ha varit över, att min smärta skulle vara borta, men jag hade inte sån tur. Moderkakan ville inte ut, de drog i den och trots att jag hade Linus på bröstet var jag tvungen att fortsätta skrika. Blev ännu mera rädd när jag fattade att plågan inte var över.
Det slutade med att hon fick gräva ut moderkakan och det gjorde SÅ ont! Vet inte om det ska ha gjort så där ont eller om den bedövning, om jag fick någon fungerade ens. Jag upplevde iaf så mkt smärta så jag undrar nu i efterhand om det verkligen skulle ha gjort så där ont.

Innan hon skulle sy mig fick jag bedövning, dropp tror jag. Narkosläkaren höll på med isbitar på mina ben iaf, men jag kände ändå när hon sydde mig. 3 invändigt och 4 utvändigt, men det var ändå inget jämfört med det tidigare.

Mattias fick iaf klippa navelsträngen och jag såg att min som var söt, trots allt blod och slem :)
Son förresten, jag som trott flicka i 9 månader. Men det kändes ändå inte konstigt när han väl låg där och skrek.

De tog honom och Mattias följde med, de körde mig till uppvaket för observation med tanke på bedövningen jag fått. Jag kunde röra mina ben litegrann men de kändes som de var gjorda av trä. Jag fick dropp för att livmodern skulle börja dra ihop sig igen och ett till som var antibiotika för att förhindra infektion när vattnet gått tidigt och de grävt så mkt i mig.

Jag låg på uppvaket i ca 1,5 timma. Då och då kom någon och sprutade in något i kanylen i handen. Det kändes som evigeheter och jag undrade vad Mattias och min bebis gjorde. Det var hemskt att ligga där själv och det var nog det sista jag behövde just då. Låg där ensam och grät lite. Allt hade gått så fort. Försökte tänka igenom vad som hänt men jag hörde bara mitt skrik som ett eko i skallen. Tänkte på vad alla i rummet hade tänkt när jag skrek så.

Nu började bedövningen kännas, det kändes som att jag var instängt i ett kallt lik. Tillslut ropade jag på en tjej och sa att jag inte ville vara där längre. De undrade hur mkt jag kunde röra benen och jag kämpade för att lyfta dem lite. Som förlamad var jag, riktigt äckligt.
De godkände det iaf och ringde och bad dem hämta mig. Kändes som evigheter tills någon kom. Väl framme på förlossningsrummet där det var tänkt att jag skulle föda såg jag Mattias sitta där med vår bebis i famnen. Det kändes overkligt, och jag tyckte nästan att de såg ut som små seriefigurer.

Jag fick min bebis i famnen. Knölen på huvudet var mkt mindre redan men han såg ut som en liten conehead :-) Jag såg direkt att han var underbart fin. Vi fick fika och sen körde de oss till BB. Hade kateter 1:a dygnet och dropp 2 ggr/dygn hela BB-tiden.

Det som störde mig så mkt var alla som kom in och sa hur bra det hade gått. Jag log bara skeptiskt och sa Ja men inom mig ville jag bara skrika att de skulle sluta ljuga, det hade inte alls gått bra, det var fruktansvärt. Det var nog mycket det som gjorde att ångesten smög sig på, att ingen verkade ta på allvar hur ont det hade gjort.
Sista natten kände jag mig ensammast i världen. Var så ledsen och hade ångest.
Kände att jag måste få prata med läkaren igen. Tror att mina känslor för Linus blockerades lite av förlossningen.

Samma dag som vi skulle åka hem, kom han in som sänd från ovan. Han förstod att jag behövde prata med honom. Visste inte var jag skulle börja och kämpade för att inte börja gråta. Vi gick igenom allt iallafall och han berättde hur stark pojke jag fått som trots allt hade apgr poäng 9-10-10. Han är underbar den läkaren och jag tänker mycket på honom. Han är trygg på något sätt. Det var skönt att prata med honom och det kanske blir att fara tillbaka om någon månad och prata igenom allt en gång till, även om det nu känns som att det inte behövs längre.


Innan jag födde barn hade jag så klart drömmar om hur det skulle gå till, och om man tar bort den sista timman så var det precis så. Även om jag ville klara mig på bara lustgas så är jag SÅÅ glad att jag valde ryggbedövning. Hade aldrig pallat sista timmen annars. Hjärtat hade nog slutat slå av utmattning då.
De tre sakerna som var viktigast för mig var iaf att jag skulle få föda vaginalt, få upp min bebis på bröstet direkt och att Mattias skulle klippa navelsträngen. Det blev precis så, så jag måste vara nöjd.
Han kom ju tillslut och det hade kunnat vara värre. Men jag misstänker - läs är säker på- att jag fick vara med om onormal smärta. Så där ont ska man inte ha, kommer aldrig att ha så ont igen och jag hoppas alla andra slipper.

Men minnet efter förlossningens sista timme bleknar. Och jag älskar min Linus mer och mer.


 

Min mage var fortfarande enorm efter förl. Tog ett tag innan den fattade att den skulle dra ihop sig.

 

 

Lillus <3

Hej tjejen, gu jag får så ont i mig när jag läser om din födsel, känner tårarna trycker på. Jag kryssar fingrar och hoppas verkligen du får en mkt bätte födsel den här gången. stor kram //Lisa

Ajajaj... Den förlossningen lät inte som någon dröm... Jag kan säga att jag också upplevt den där smärtan när de grävde ut moderkakan.. O den var inte rolig, det är det jag kommer ihåg som värst. Men det går nog som en dans denna gång ska du se..!