Poesi på arbetet.
"Stillhet är vårt mest intensiva sätt att vara aktiva. Det är i våra ögonblick av djup tystnad som varje idé, känsla och infall föds.
Vårt känslomässigt mest aktiva liv levs i våra drömmar, våra celler förnyar sig som flitigast i sömnen. Vi når högst i meditation och längst i bön.
I stillhet är varje människa stor; hon är befriad från fientlighet; hon är poet och som mest änglalik."
- Leonard Bernstein.
God Jul!
Vi längtar tills i morgon bitti.
Vi ska smyga upp i ottan och öppna våra julklappar och äta tomtegröt.
Sedan åker Linus vidare och firar jul med farmor, och vi åker till Boden.
Vi kommer sova på svärmors hotell och kommer hem igen på annandagen.
Igår kväll slog jag in de sista klapparna som ska ges bort.
Och här är våra under granen.
Barnen har varsin julklappssäck.
Linus vill också hänga upp en strumpa ikväll för att se om tomten lägger dit något under natten.
Och det kommer han verkligen att göra! Ett par P.orginal skoterskor (som kommer ända från tomtens verkstad på nordpolen). Höhöhö.
God Jul på er alla!
Julkläder.
Vi hade en trevlig julfest på jobbet igår.
Det blev Kristina som fick min present.
Det var två vinröda ljus och en julhink med karameller.
Jag fick ett par stickade sockar. Perfekt!
Efter att ha skänkt bort halva garderoben och haft ett outtalat köpstopp på många månader insåg jag att ett par byxor kan behövas.
Och en tröja att ha till jul.
Jag hittade en liten tröja på rea (veromoda) med läckert röda armbågar.
Det är det enda röda jag äger, och den får bli årets jultröja.
Jag hittade också dessa byxor i brunt skinn/tyg på H&M.
Riktigt sköna!
Det blir inte mer fancy än såhär på Lördag.
Men på juldagen ska jag nog dra på mig en liten svart och gå svinga de lurviga benen på farmen i Boden.
Jag vet att det är en förskräcklig pose jag har. Men är man inte Paris Hilton (eller någon annan för den delen), ja då ser man ut såhär.
Jag ska köpa ett förskräckligt rött nagellack och läppstift för att matcha mina armbågefläckar.
Är det jul så är det!
Julfest!
Nu tar jag mitt hemliga paket och åker till jobbet. Vi ska ha en liten julfest.
Jag är hungrig och sugen på vin!
Idag har vi varit och gjort pass till barnen. Om en månad åker vi till andra sidan jorden (åtminstonde en bit påväg), och dricker thaimjölk!
Bio
Då har jag och min betjänt Eva ( som Linus så gulligt uttryckte sig), varit på bio och sett senaste Twilight.
Vad ska jag säga? Att jag längtar till nästa år? Att jag också vill vara en vampyr? Att vargar är fantastiska skapelser ( som vi förövrigt borde låta vara ifred i våra skogar.) Ja, men typ det.
Jätte bra film såklart. Hur ska jag nu kunna sova? Så full av ett dunkande hjärta..
En riktig julgran.
Igår klädde vi en riktig gran.
Den doftar ljuuuvligt!
Det började med att John inte hittade plastgranen ute i förrådet och efter ett tag insåg att vi nog tog med den på tippen sist.
Den var helt sned och konstig efter förra året.
Dessutom hade den barrat av sig den mesta och såg ut som en skabb-gran.
Sedan såg vi att vi faktiskt hade en julgransfot avsedd för granar som dricker vatten.
Inte snygg och dessutom är vattenbehållaren för liten så man måste fylla på varje dag.
Men jag bestämde mig för att klä in den i lite papper. 
Det är omöjligt att få granen att se lika fin ut på bild.
Den finaste julgranskulan..
Och hur var det ur miljösynpunkt?
Jag kollade upp det, och jag hittade flera rapporter (bla på naturskyddsföreningens hemsida), om att en riktig gran är bättre för miljön, trots att man använder en plastgran i 10 år.
(om du inte redan har en plastgran förståss, då är det ju bättre att ta den ;))
Foton och frieri.
Det blir ett inlägg om lite allt möjligt nu.
Jag börjar med Idol. Amanda är ju sådär härligt sjuk.
Jag vill gärna boka en biljett och se henne på scen en hel kväll.
Jag älskar hennes tse tse da da tse sum sä dä.
Inte många som kan låta så snyggt.
När mamma var här så hjälpte hon mig att klä på gunghästen.
Jag bara älskar att jag gick in på röda korset och kom ut med den, endast 35 :- fattigare.
(Rikedom i hjärtat har ju väldigt lite med summor att göra.)
Före
Efter
Den är fortfarande trasig där bak, men vad gör väl lite skavanker när man är så perfekt i övrigt?
Den används också ofta.
Loui gungar gärna på den, framför hallspegeln. Helst samtidigt som han har på sig halsband och hårband.
Var det inte viktigt det där med genus? ;)
Eftersom jag har varit ensam med barnen och djuren i tre veckor så har jag inte riktigt prioriterat att ta fram kameran, trots att John har bett och tjatat om att jag ska lägga ut bilder hemifrån.
Men nu har jag någon bild som ni ska få se.
Loui är helt besatt av innebandy, och det är nog inte så konstigt eftersom han sedan fyra månaders ålder har sett både pappan och brorsan spela många matcher.
Direkt han lärde sig gå började han jaga boll med klubba.
Han spelar helst med Linus klubba, och han vill gärna spela med hjälm.
Just vid detta tillfälle skrek han som en stucken gris när vi försökte ta av han hjälmen, han hade den på huvet närmare en timme.
Han accepterar motvilligt att ha den röd-gula hockeyklubban.
Han vet hur en innebandyklubba ser ut, och så fort Linus eller pappa släpper sin så dyker han på deras direkt.
En rolig sak som speglar hans intresse ganska väl, var när vi var på skolan för att hämta Linus.
Oftast vill han vara i min famn, eller så står han och trycker vid mina ben.
Men en gång kom en äldre pojke in i skolan och han hade en klubba i handen.
Då gick Loui med bestämda steg fram till killen och började rycka och dra i den.
Hans blick sa "Den här ska jag ha!".
Inte förrän pojken på allvar ryckte tillbaka sin klubba sprang han mot mig med gråten i halsen.
Med "nya" fina tröjan. Fotat idag.
Jag har köpt ett ark med alfabetet och några figurer från dollarstore 30 ;-
På söndag kommer John hem! Guuud så schönnt!
När jag tänker på det blir jag så glad så jag känner för att gifta mig på direkten.
Nu ska jag dricka en andra te-kopp och filosofera på en grej.
Hellre rynkig än helt jävla hjärtlös.
Efter att ha sett veckans kalla fakta behöver jag aldrig mer oroa mig för hur rynkig jag ska bli när jag blir gammal, för det finns ändå ingenting att göra åt det.
Jag kommer aldrig att använda botox i skönhetssyfte.
Varje botoxspruta har orsakat lidande och död, eftersom varje enskild sats som tillverkas måste testas för sin giftighet.
Jag kan förstå att vissa läkemedel testas på djur.
Men aldrig någonsin för att folk ska springa omkring med släta pannor.
Våga vara människa, med tillhörande rynkor!
En sång..
..om att inte alltid få det man ber om.
Ibland får man så mycket mer.
Jag gråter varje dag.
Till vacker musik.
Till musik som handlar om så mycket att känslorna bara svämmar över.
Oftast gillar jag inte ens musik. Men ibland är det bara så skönt att känna, så himla skönt att känna att man verkligen lever.
Ett brev till pappa.
Bänken.
Det gjorde ont när jag förstod att jag skulle få sitta på bänken en match till.
Men jag förstår nu att du led ännu mer.
Det gjorde ont när vi fick ta emot medaljerna, och även jag blev hyllad till segrare.
Men jag förstår nu att du höll dig borta, bara för att du inte ville visa mig dina tårar.
Det gjorde ont att åka hem i en buss full av segeryra, med ett svart hål i bröstet.
Men jag fattar först nu hur mycket det betydde för mig, att du satt där tillsammans med mig.
Det gjorde ont när vi kom hem och folk frågade hur många mål jag hade gjort.
Men det kändes underbart när du ryckte in, och pratade bort dem.
Det gjorde ont när du tog mig med och vi talade ut med ledarna.
Men det var skönt att känna hur du stod på min sida.
Det var svårt att besluta sig. Men det var skönt när du som älskar hockey, ändå bara sa:
"Tänk noga igenom vad du skulle vilja göra istället, så ska jag hjälpa dig."
Det var kämpigt att leta sig fram på nya vägar, men det kändes aldrig svårt för du fanns där hela tiden.
Jag vet att du ville, att jag skulle bli det du skulle ha kunnat bli.
Jag vet att du drömde om att en gång få se mig åka ut i A-lagets dräkt.
Jag vet att du har haft dåligt samvete för hockeyintressset, som du tror att du tvingade på mig.
Men så var det inte pappa.
Jag blev aldrig någon bra spelare, men jag lärde mig mycket annat.
Många utav killarna i laget är fortfarande mina bästa vänner, fastän jag inte spelar hockey.
Jag fick uppleva hur jag hela tiden blev bättre, fastän jag aldrig blev nog bra.
Men att inte platsa i ett lag kan vara en katastrof ifall det inte finns något annat.
Jag hade dig som ledde mig vidare till nya intressen, som hela tiden uppmuntrade och förklarade.
När du nu plockar upp din 60-års present så förstår du kanske varför du får mina skridskor från 1970.
De har aldrig gjort några mål, men det har 100-tals gånger knutits av en underbar pappa.
Jag vill på detta sätt visa, att all tid du tillbringade med mig på matcher och träningar inte var förgäves.
Du gav mig ett intresse som fostrade mig, och du hjälpte mig vidare den dagen intresset tog slut.
Tack pappa!
Texten finns utskriven och inramad i en hockeyhall.
Tänkvärt till alla mammor och pappor som sitter där på läktarna och tittar när barnen idrottar.
Just de där stunderna då du sitter där och kanske längtar tills träningen är slut, så ni får fara hem.
Kan vara just de stunderna som visar för barnet, hur mycket du älskar det.
<3
