smihlan

Alla dessa fruktade hundpromenader. De ger mig otroligt mycket.
Förutom att alla ihopgådda mil sliter mina sulor, förlänger de högst troligt också mitt liv.
Jag kommer också ofta till insikt, så även ikväll.

Frågan är om våra uppkopplade liv blir berikade eller bestulna.
Jag. Googlaren och -titta in lite snabbt hundra gånger om dagen-  fick en otäck klump i magen.

Så mycket onödig tid. Till vaddå?? Helt jävla meningslöst.
För vad ger det mig?

Dagligen läser man hundra, nej men iallafall ett tiotal bloggar. Flera gånger.
Istället för att titta till sitt barn en extra gång, ställa en extra fråga, leka en extra lek.
Varje ledig stund springer de flesta av oss till datorn och kollar på andras liv, istället för att leva vårt eget.

Hur många gånger sitter man inte och funderar på vad man ska kolla på för man har redan kollat allt.
Man sitter och har tråkigt framför datorn, men man tror att man vad? Vilar? Tar en paus?
Från vad?

Jag gogglade en timma idag.
På hur andra bebisar sover. Hur ofta och hur mycket de äter. Vilken färg deras bajs är.
Jag trodde det var intressant. Men kvällens duggregn fick mig att tänka och känna, så nu fattade jag ju. 
Det hjälper inte mig och min bebis att läsa om andras bebisar. Men jag hade kunnat njuta av gårdagen, då en sån där timme gick åt till att få honom att somna. Jag hade kunnat njuta av att bara ha honom i min famn.

Och jag hade kunnat skippa den gången jag läste en meningslös tråd på familjeliv om huruvida man ska låta sina 6-åringar vara hemma själv när man åker till affären, vilket jag ändå skiter i, för vi gör väl som vi vill ändå (eller gör vi som vi tror att andra skulle göra? men skitsamm det tar vi i ett annat inlägg.) 
Jag hade kunnat sätta mig brevid min 6-åring och berätta en saga, för att sedan höra han berätta en för mig. 

Och det värsta av allt. Fejjsboken. Den enda bok jag läst på flera år!? Och det är skandal. Det är olagligt.
Där sitter man och glor på folks, oftast, helt meningslösa statusrader.
Någon har ätit köttsoppa, någon ska gå ut, någon är trött och yadayada.
Tristess är vad jag lider av när jag kollar Facebook, och tristess är vad jag fortfarande lider av då jag glott och läst och glott.
Och timmar är vad jag förlorat.

Och ofta går jag ifrån datorn med en suck, och kanske besvikelse.
För inte blev jag klokare, eller gladare, och inte heller piggare eller snyggare. 
Men ovetandes om att jag hade ett viktigt liv jag borde levt under tiden jag satt där.

Och all sömn som går förlorad. Alla mornar vi är för trötta.
Är vi trötta på livet, fast vi inte ens lever?

"Livet är det som sker medans du är upptagen med annat"


En bild kan aldrig ersätta ett fotografi.
Ett mail kan aldrig glädja som ett brev.
En text kan aldrig ge dig känslan av att läsa. På riktigt.
Och varje gång du chattar med någon du tycker om går du miste om att höra dennes röst.


Och jag som skulle lägga mig tidigt för att kunna njuta av att vakna imorgon.
Återigen sitter jag här.

Men just denna timme kände jag. Och jag tänkte efter.